”Poliisista päivää, från polisen god dag”. Språkliga yrkespraktiker vid de tvåspråkiga polisinrättningarna i Finland

Poliisien kielitaidot ovat puutteellisia

Suomen kaksikielisissä poliisilaitoksissa työskentelevien poliisien kielitaito ei ole laissa vaaditulla tasolla, ilmenee filosofian maisteri Sanna Heittolan väitöstutkimuksesta.

– Vain vajaa kolmannes suomenkielisistä poliiseista arvioi kielitaitonsa olevan sellaisella tasolla, että he kykenevät hoitamaan työnsä myös ruotsiksi, sanoo Vaasan yliopistossa väittelevä Heittola.

Yli 80 prosenttia ruotsinkielisistä poliiseista täyttää lain asettamat kielitaitovaatimukset suomen kielen osalta. Suomenkielisistä poliiseista vain vajaa 40 prosenttia arvioi osaavansa ruotsia kielilainsäädännön näkökulmasta riittävän hyvin, eli vähintään tyydyttävällä tasolla.

Käytännön poliisityössä puutteellinen kielitaito ei kuitenkaan johda laajoihin ongelmiin, sillä ruotsinkielisten asiakkaiden määrä on suhteellisen pieni. Poliisit ovat myös harjaantuneita ongelmanratkaisijoita. He voivat turvautua luoviinkin ratkaisuihin kyetäkseen hoitamaan työnsä myös toisella kotimaisella kielellä.

Riittämätön kielitaito johtaa kuitenkin siihen, että poliisin asiakaspalveluprosessit, erityisesti ruotsinkielisten asiakkaiden palvelua koskevat, eivät ole kaikilta osin optimaalisia kielilainsäädännön tai asiakkaan näkökulmasta.

– Kansalaiset eivät aina saa palvelua omalla kielellään ja heille voidaan ehdottaa asiointikielen vaihtamista, mikä voidaan nähdä lainvastaisena toimintana, kertoo Heittola.

”Kaksikielisyyden toteutuminen on järjetön fantasia”

Poliisin työhön liittyvät kielelliset käytänteet ovat monimuotoisia. Esimerkiksi suomen- ja ruotsinkielisten poliisien välillä löytyy eroja erityisesti kielitaidossa ja kansalaisten kielellisten oikeuksien toteuttamisessa. Myös suomenkielisten poliisien ruotsin kielen käytössä ja kielitaidossa on suhteellisen isoja eroja, mikä johtaa siihen, että myös heidän toimintatapansa ovat erilaisia.

– Osalle ruotsin käyttäminen on luonnollinen osa poliisin työtä, kun taas toiset eivät suostu palvelemaan kansalaisia ruotsiksi. Osa poliiseista on sitä mieltä, että ”kaksikielisyyden toteutuminen on järjetön fantasia” ja että ”suomenruotsalaiset yrittävät kiusakseen ensin puhua ruotsia, mutta vaihtavat kielen suomeen, kun ymmärtävät tilanteen kestävän monta tuntia”, siteeraa Heittola tutkimusaineistoaan.

Poliisit ovat yhtä mieltä siitä, että poliisilaitosten kaksikielisyys vaatii panostusta, mutta ovat eri mieltä panostuksen kannattavuudesta.

Ruotsin kielen asema poliisin toiminnassa

Poliisiviranomaisen on huolehdittava, että työntekijöillä on riittävä kielitaito hoitaa työtehtävänsä. Poliisit kuitenkin kertovat, ettei kielitaitoa ole otettu huomioon rekrytointiprosessissa, eivätkä he ole saaneet mahdollisuutta osallistua kielikursseille.

Vaikka suurin osa poliiseista on halukkaita parantamaan toisen kotimaisen kielen taitoaan käyttää osa heistä ruotsia niin harvoin, ettei kielitaidon parantamisen voida nähdä olevan tarkoituksenmukaista työnteon näkökulmasta. Kollegoiden riittämätön ruotsin kielitaito tai haluttomuus käyttää kieltä johtavat kuitenkin kielitaitoisten poliisien kuormittumiseen. Yksittäisten poliisien riittämätön kielitaito on myös kansalaisten oikeuksien toteutumisen kannalta ongelmallista, sillä monissa tilanteissa kielitaitoisia poliiseja ei ole saatavilla.

– Kielitaidon parantamista tehokkaampaa voisikin olla luoda yhtenäisiä toimintamalleja kaksikielisyyden toteutumista ajatellen, miettii Heittola.

Väitöstutkimuksessa kuvataan poliisien kielellisiä ammattikäytänteitä prosessien kautta sekä tarkastellaan poliisien kielitaitoa kielilainsäädännön näkökulmasta. Tutkimus on uusi metodologinen avaus suomalaisessa ja pohjoismaisessa kielitieteellisessä tutkimuksessa, sillä väitöskirjassa käytetään Q-menetelmää, joka yhdistää tilastollisia ja matemaattisia menetelmiä laadulliseen tutkimukseen. Tutkimusmateriaali koostuu 516 poliisin kyselylomakevastauksesta, sekä 22 haastattelusta.

Poliser har bristfällig språkkompetens

Poliser som arbetar vid de tvåspråkiga polisinrättningarna i Finland har inte den språkkompetens som krävs i språklagstiftningen. Det framgår av filosofie magister Sanna Heittolas doktorsavhandling.

– Endast en tredjedel av de finskspråkiga poliserna uppskattar att de kan svenska tillräckligt bra för att kunna sköta sitt arbete även på svenska, berättar Heittola som disputerar vid Vasa universitet.

Över 80 % av de svenskspråkiga poliserna uppfyller språklagens språkkrav när det gäller finska. Men av de finskspråkiga poliserna uppfyller mindre än 40 % kompetenskravet i svenska. Majoriteten av de finskspråkiga poliserna anser sig alltså kunna svenska sämre än nöjaktigt.

I det praktiska polisarbetet leder bristfällig språkkompetens inte till omfattande problem eftersom antalet svenskspråkiga kunder är förhållandevis lågt. Poliser är också erfarna problemlösare och kan ty sig till kreativa lösningar för att kunna sköta sitt arbete på svenska.

En bristfällig språkkompetens leder ändå till att polisens kundbetjäningsprocesser, speciellt de som gäller svenskspråkiga kunder, inte är optimala ur språklagstiftningens eller kundens synvinkel.

– Medborgarna får inte alltid betjäning på sitt eget språk och poliser kan föreslå språkbyte, vilket kan ses som lagstridigt, säger Heittola.

”Förverkligande av tvåspråkigheten är en vanvettig fantasi”

Polisers språkanvändning är mångfacetterad. Det finns skillnader i hur bra de finskspråkiga och de svenskspråkiga poliserna kan det andra inhemska språket och hur de förverkligar medborgarnas språkliga rättigheter. Det finns också förhållandevis stora skillnader i de finskspråkiga polisernas språkkompetens och språkanvändning, vilket leder till att man sköter polisarbetet på olika sätt. En del poliser agerar enligt vad som är bäst för kunden, medan andra sköter sitt arbete på ett sätt som är bäst ur deras egen synvinkel.

– För en del är användning av svenska en naturlig del av polisarbetet, medan andra inte går med på att betjäna medborgarna på svenska. En del av poliserna anser att ”förverkligande av tvåspråkigheten är en vanvettig fantasi” och att ”finlandssvenskar försöker först tala svenska för att reta men byter till finska när de förstår att situationen tar flera timmar”, citerar Heittola sitt forskningsmaterial.

Poliser är eniga om att tvåspråkigheten på polisinrättningen kräver satsningar, men de är oeniga om huruvida denna satsning lönar sig eller inte.

Svenskans ställning i polisens verksamhet

Polismyndigheten borde se till att de anställda har en tillräcklig språkkompetens för att kunna sköta sitt arbete. Poliser berättar ändå att språkkompetens inte har tagits i beaktande i rekryteringsprocessen och att de inte har fått möjlighet att delta i språkkurser.

Fast en stor del av poliserna är villiga att förbättra sin kompetens i det andra inhemska språket behöver en del av dem svenska så sällan att det ur deras synvinkel inte lönar sig att lära sig språket. Polisers otillräckliga kompetens i svenska och ovillighet att använda språket leder ändå till att språkkunniga poliser belastas. Den otillräckliga språkkompetensen är problematisk också med tanke på medborgarnas rättigheter, eftersom språkkunniga poliser inte alltid är tillgängliga.

– Med tanke på tvåspråkighet inom polisväsendet kunde det vara mer effektivt att skapa enhetliga verksamhetsprinciper i stället för att satsa på språkutbildning och språkkompetens, föreslår Heittola.

I avhandlingen beskrivs polisers språkliga yrkespraktiker ur en processynvinkel. Q-metoden är en ny metodologisk öppning inom den finska och nordiska språkvetenskapen. Metoden förenar statistiska och matematiska metoder med en kvalitativ undersökning. Forskningsmaterialet består av 516 webbenkätsvar av och 22 intervjuer med poliser som arbetar vid de tvåspråkiga polisinrättningarna i Finland.


Julkaisusarja:
Acta Wasaensia
Kieli:
ruotsi
Kustantaja:
Vaasan yliopisto
Osasto:
Pohjoismaisten kielten yksikkö
Painovuosi:
2017
Sivumäärä:
360
Tekijät:
Heittola, Sanna
Viivakoodi 9789524767804
Tuotekoodi 024638
Tekijä Sanna Heittola
49,00 €